Då va det över

Mitt och Aukis liv tillsammans är över, slut, finito. Hans madrasser kommer att förbli orörda, tuggbenen förbli otuggade och visselpipan ligga kvar på bänken i köket. Jag kommer inte vakna av att han puttar på mig, jag kommer inte få se honom stå i trappan med ögonen fulla av bus och en penna i munnen eller ligga på golvet med honom snarkandes tätt intill. Kommer aldrig ens få se honom mer. Han kommer att lägga huvudet i någon annans knä när han vill ha godis. Kanske kommer denna person bara att tycka det är irriterande eller så kommer den att gilla det. Inte vet jag!

Hur som helst så känns det väldigt tomt, han skulle ha varit här nu. Skulle ha kommit i fredags. Visserligen så misstänkte jag att han inte skulle komma tillbaka när jag lämnade honom, men förträngde liksom den tanken. Carin bestämde sig alltså för att inte använda honom, han va för impulsiv. Jag fick välja på att köpa honom eller bli av med honom och framtiden är för osäker för att köpa honom. Tråkigt men sant.

Fick mejl där det stod lite om vart han skulle komma, fast jag läser det inte som om det handlar om Auki. Mer som "Kul att du hittat ett bra hem åt din Auki. Själv väntar jag på att min ska komma tillbaka så jag kan ge honom ett bra liv." Fast kommer han ju inte göra, någonsin. Försöker helt enkelt inte tänka på det, men är svårt det med. Dels är han ju på bild på mobilen, på kalendern och på väggarna. Det finns bajspåsar i alla fickor fortfarande och man hittar lite hundhår här och där. Ändå har han aldrig varit en del av livet här så förmodligen kommer det bli mycket jobbigare när man kommer hem till Mjöbäck, där ska han liksom komma och vifta på svansen när man öppnar dörren om han inte är med i bilen. Där kommer allting påminna om honom. Lådorna i köket, stigarna i skogen, bilen, äpplena han alltid skulle äta, tvättmaskinen, madrassen på golvet där vi båda sov osv osv.

Nåväl, jag slapp i alla fall gå och vänta på ett visst datum då han ska flytta. Hade förmodligen hängt mig fast i hans halsband och vägrat släppa eller något annat moget efter att ha gråtit över det i tre våra sista tre veckor. Nu ångrar jag lite att jag inte kramade om honom och sa hej då utan bara gav över kopplet. Fast va spelar det för roll, Auki hade förmodligen inte tid att kramas med mig ändå. Bara jag som skulle vilja ha gjort det!

Är dessutom tråkigt att lämna en hund som man lagt ner så mycket tid och jobb på i grunden. Kommer aldrig att kunna göra det igen och förmodligen kommer det därför aldrig att bli så bra som det blev. Han va långt ifrån lydnadschampion men grunden fanns där. Det började falla på plats, han började lyssna mer och bli uppmärksam. Hade vi fått lite tid till hade vi nog nått punkten där det mesta funkade. Målet va att starta i en rallylydnadstävling innan han åkte tillbaka. Nu kommer han bli aktiv sällskapshund va jag vet, lite tråkigt tycker jag. Hade tänkt mig att han skulle ut på tävlingsbanorna (ja, planeringen är hälften av det roliga så jag planerade våran framtid även om den aldrig skulle komma) fast bara han trivs blir det bra vilket som.

Nu har jag skrivit klart, bloggen kommer väl att dö ut. Kommer förmodligen visas en del bilder och filmer från att han kom tills dess att han åkte någon gång i den närmaste framtiden. Tills dess kan jag bara säga att jag kommer sakna Valpen, Auki, Tjockepongon, Lakrispuckot, den lilla svarta (kärt barn har många namn) väldigt, väldigt mycket <3


Kommentarer
Postat av: sandra

fyy va tråkigt =/

2011-10-06 @ 15:03:36
URL: http://glanzen.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0