.

Nu har jag varit inne i Göteborg, för första gången faktiskt. Fast det var väl inget speciellt med det egentligen, bara att man tagit undan alla träd, gjort marken hård, tryckt in tusentals människor och lika många rullande fordon. Inget konstigt alls, typ. Inget att hetsa upp sig för i alla fall, det är bara kul. Dessutom så blir det lite variation med maten, istället för bär, döda möss, ekollon, bajs och så vidare så finns det glasspinnar, papper, kapsyler och annat att stoppa i munnen. Fast jag föreslår nog skogens alternativ.

Det är kul att se alla andra hundar i alla fall, fast svårt att se vem som är vem. Hälften är stora och svarta och andra är små och svarta, hopplöst. Tacka vet jag den gula, ser ut som min (riktiga) mamma. Sedan var ju Carin där också och hon har alltid massa dumma idéer för sig, förstår inte varför. Idag till exempel så sprutade hon in massa äcklig vätska i mina öron, fullkomligt onödigt och dessutom obehagligt. Ne, bäst att hålla sig på avstånd! Sedan spatserade vi omkring, eller jag snarare hoppade omkring i ren glädje över att få vara med. Fast för att göra mamma glad fick jag allt koncentrera mig några sekunder ibland, men inte för ofta. Vi gick även i någon trappa och på galler. Fattar inte varför vi ska åka så långt för att göra det vi har faktiskt både galler och trappor, till och med gallertrappor, på landet med. Fast jag ska inte klaga, det var superkul att vara där!

Mamma är långsam, mamma är långsam, mamma är jättelångsam. Slutsats av detta = jag behöver inte komma på inkallning om det inte passar mig för hon kommer ändå inte ikapp. Å andra sidan testar hon aldrig heller hon bara står och ser arg ut. Så tänkte jag för ett tag sedan och det blev självklart ett straff. Nu hänger det en lång, röd lina efter mig i jämt. Kommer jag inte kommer mamma och skäller ut mig, inte lika kul. Där var den leken slut!

Brukshundsklubben, eller bk – det går snabbare att skriva – är ett roligt ställe. Alla ägare blir helt knasiga, pinsamma i alla fall. Som idag när vi skulle träna inkallningar. Visserligen var det inte första gången för mig (jag är ju lite före alla andra) för jag har gjort det på en fodervärdsträff innan. I alla fall, jag fick gå fram till Urban (vår instruktör) och blev skitglad. Äntligen någon man får hälsa på, jippi! Däremot så sprang mamma iväg, tjoandes och viftandes med armarna. Shit hon skämmer ju ut sig , det ser supertöntigt ut. Ungefär så gick mina tankar och eftersom vi hundar förväntas vara människan bästa vän så måste jag också se lika töntig ut så att det inte blir lika förnedrande för henne. Visserligen verkar hon inte fatta hur pinsamt det var, men ändå. Så fort Urban släppte mig fick jag helt enkelt rusa efter, vad gör man inte liksom? En annan fördel med att springa efter är att man slipper visa sig för de andra valparna på ett tag. Hur som helst så verkade mamma tacksam för hon blev jätteglad när jag kom. Vi lekte massa innan hon kopplade mig och vi gick tillbaka. Så det var nog värt det ändå.

Sedan gjorde alla andra ägare samma sak och eftersom jag inte bara är mammas bästa vän utan människans bästa vän tänkte jag att jag kunde springa efter dem också. Fast som vanligt stoppas alla mina idéer av ett tråkigt koppel och en arg människa i andra änden.

Det finns en rolig människa nämnligen min granne, hon pratar jättetöntigt samtidigt som hon står och viftar med händerna. Dessutom har hon två hundar och hon förstår precis vad det är jag vill göra. Samtidigt som jag springer runt och hoppar mot den ena hunden står hon och ropar ”Bit honom i öronen. Det är bra, bit honom!” Jag kan bara säga att vissa människor förstår oss hundar bättre än andra.

Förresten, vem kom på det här med koppel?  I början var det helcoolt, då hängde mamma bara efter mig vart jag än gick och tyckte att jag var duktig som gick framåt. (Höga krav, eller hur?) Men nu, nu stoppar det mig när jag försöker gå fram till diverse smarrigheter på marken och jag förväntas följa efter mamma både hit och dit. Dum idé, jag tycker vi borde få ha frihet under ansvar, eller helst utan ansvar. Haha, det vore något.

Av alla dumma idéer som människosläktet har så har den idag slagit alla rekord. Jag fick följa med till brukshundsklubben idag och där var också sju andra små valpar. Yes, här ska lekas var min första tanke men nej då. Vi fick inte hälsa en enda gång utan istället skulle vi sitta lugnt och stilla (som om det skulle ske) och lyssna på en massa tjat innan vi ens fick gå ut.

Varför åker man och träffar andra och sedan när man väl gör det då ska man ignorera varandra. Ungefär som om mamma bara satt sig på en stol och kollat rakt ut när hon är med sina kompisar, men så är det ju inte. Nåväl, jag fick väl visa min glädje på avstånd då istället, för det var verkligen kul att se alla andra. Kan det vara så att mamma helt enkelt ogillar alla andra? Vi brukar nämligen inte hälsa på någon, även om jag tydligt visar hur kul det skulle vara. Hon måste helt enkelt ändra attityd, det ska jag se till.

Nej man blir trött av att vara med andra, och försöka behärska sig från att rusa runt och hälsa, så nu skall jag krypa upp i mammas knä och sova lite.