Då va det över

Mitt och Aukis liv tillsammans är över, slut, finito. Hans madrasser kommer att förbli orörda, tuggbenen förbli otuggade och visselpipan ligga kvar på bänken i köket. Jag kommer inte vakna av att han puttar på mig, jag kommer inte få se honom stå i trappan med ögonen fulla av bus och en penna i munnen eller ligga på golvet med honom snarkandes tätt intill. Kommer aldrig ens få se honom mer. Han kommer att lägga huvudet i någon annans knä när han vill ha godis. Kanske kommer denna person bara att tycka det är irriterande eller så kommer den att gilla det. Inte vet jag!

Hur som helst så känns det väldigt tomt, han skulle ha varit här nu. Skulle ha kommit i fredags. Visserligen så misstänkte jag att han inte skulle komma tillbaka när jag lämnade honom, men förträngde liksom den tanken. Carin bestämde sig alltså för att inte använda honom, han va för impulsiv. Jag fick välja på att köpa honom eller bli av med honom och framtiden är för osäker för att köpa honom. Tråkigt men sant.

Fick mejl där det stod lite om vart han skulle komma, fast jag läser det inte som om det handlar om Auki. Mer som "Kul att du hittat ett bra hem åt din Auki. Själv väntar jag på att min ska komma tillbaka så jag kan ge honom ett bra liv." Fast kommer han ju inte göra, någonsin. Försöker helt enkelt inte tänka på det, men är svårt det med. Dels är han ju på bild på mobilen, på kalendern och på väggarna. Det finns bajspåsar i alla fickor fortfarande och man hittar lite hundhår här och där. Ändå har han aldrig varit en del av livet här så förmodligen kommer det bli mycket jobbigare när man kommer hem till Mjöbäck, där ska han liksom komma och vifta på svansen när man öppnar dörren om han inte är med i bilen. Där kommer allting påminna om honom. Lådorna i köket, stigarna i skogen, bilen, äpplena han alltid skulle äta, tvättmaskinen, madrassen på golvet där vi båda sov osv osv.

Nåväl, jag slapp i alla fall gå och vänta på ett visst datum då han ska flytta. Hade förmodligen hängt mig fast i hans halsband och vägrat släppa eller något annat moget efter att ha gråtit över det i tre våra sista tre veckor. Nu ångrar jag lite att jag inte kramade om honom och sa hej då utan bara gav över kopplet. Fast va spelar det för roll, Auki hade förmodligen inte tid att kramas med mig ändå. Bara jag som skulle vilja ha gjort det!

Är dessutom tråkigt att lämna en hund som man lagt ner så mycket tid och jobb på i grunden. Kommer aldrig att kunna göra det igen och förmodligen kommer det därför aldrig att bli så bra som det blev. Han va långt ifrån lydnadschampion men grunden fanns där. Det började falla på plats, han började lyssna mer och bli uppmärksam. Hade vi fått lite tid till hade vi nog nått punkten där det mesta funkade. Målet va att starta i en rallylydnadstävling innan han åkte tillbaka. Nu kommer han bli aktiv sällskapshund va jag vet, lite tråkigt tycker jag. Hade tänkt mig att han skulle ut på tävlingsbanorna (ja, planeringen är hälften av det roliga så jag planerade våran framtid även om den aldrig skulle komma) fast bara han trivs blir det bra vilket som.

Nu har jag skrivit klart, bloggen kommer väl att dö ut. Kommer förmodligen visas en del bilder och filmer från att han kom tills dess att han åkte någon gång i den närmaste framtiden. Tills dess kan jag bara säga att jag kommer sakna Valpen, Auki, Tjockepongon, Lakrispuckot, den lilla svarta (kärt barn har många namn) väldigt, väldigt mycket <3


Skillda åt

Här är det mer eller mindre dött (som vanligt med andra ord). Nu finns det dock en anledning, Auki är inte hos mig för tillfället. På senaste fodervärsträffen lämnade jag nämnligen en väldigt lydig hund hos Carin där han skall vara i två veckor. Han förvånade mig med att komma på alla inkallningar (räckte att jag tog i visselpipan så kom han typ) och han gick fint i kopplet förbi godisarna. Inte ens när jag ville att han skulle gå framför gjorde han det. Det tar sig med andra ord.
Jag letar under tiden efter en hundvakt/inneboende som kan hjälpa mig med hunden eftersom schemat inte var så bra som jag tänkt att det skulle va. Bullshit, allting som högskolorna säger egentligen. Istället fylls schemat sakta på med timmar, varför skulle en student behöva planera något liksom? Ungefär så tror jag att dom tänker. Aja, bara leta vidare och hoppas att det löser sig! Jag saknar lilla vovven iaf, tror dock inte att det är omsesidigt ;)

Hur kunde du ?

Hur kunde du?

När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta.
Du kallade mig ditt barn, och trots antalet skor jag tuggade sönder och några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän.
När jag var "dum" hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade :
" Hur kunde du ? "
- men sen veknade du och la mig på rygg och gosade med mig.
Det tog ett litet längre tag för mig att bli rumsren än väntat, för du hade väldigt mycket att göra, men vi klarade av det tillsammans.
Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt vid din sida och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina lugna andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att
livet kan inte bli mer perfekt än så här.
Vi gick långa promenader i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass.
( jag fick våfflan, för " glass är inte bra för hundar " sa du ), jag tog långa tupplurar i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagen.
Så småningom började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och la mycket tid på att leta efter en människovän.
Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärt och förstod din besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem, och jag blev lycklig för din skull när du blev kär.
Hon, numera din fru, är inte en " hundmänniska ", men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, visade henne tillit och lydde henne.
Jag var lycklig därför att du var lycklig.
Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, och jag ville ta hand om dem också.
Det var bara det att hon och du var oroliga att jag skulle skada dom, och jag tillbringade mesta tiden förvisad till ett annat rum eller en hundbur.
Åh, som jag ville älska dom, men jag blev " fånge i kärleken ".
När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på egna ben, petade med fingrarna i mina ögon, undersökte mina öron, kysste mig på nosen.
Jag älskade allt som hade med dom att göra och deras beröringar, ditt kel med mig var numera så sällsynt
- och jag skulle försvara dem med mitt liv om det så behövdes.
Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.
Det var tider då andra frågade om din hund, och du visade stolt det foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig.
De senaste åren svarade du bara " ja " och bytte sedan samtalsämne.
Jag hade gått ifrån att vara din hund till bara en hund, och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.
Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad, och du och de skall flytta till en lägenhet där inte husdjur är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det fanns en tid då jag var din enda familj.
Jag var jätteglad över bilturen (precis som i början av vårt förhållande) tills vi kom fram till djurhemmet.
Det luktade hund och katt, rädsla och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa :
" Jag vet att ni kommer att hitta ett fint hem till henne. "
Dom skakde sina huvuden och gav dig en ansträngd blick.
Dom inser att för en medelålders hund, även med papper så är det nästan omöjligt.
Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls medan han skrek :
" Nej pappa !!! Snälla låt dem inte ta min hund ! "
Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap och respekt för liv !
Du gav mig en avskedsklapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig.
Du hade en tid att passa, och nu har jag en också.
Efter att du gått sa de snälla flickorna att du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen, men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem.
Dom skakade sina huvuden och sa :
" Hur kunde du ? "
De är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter.
Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sedan.
I början då någon passerade min bur, pirrade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var någon som kunde rädda mig.
När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade
så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.
~~~~
Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt genom korridoren till ett annat rum.
Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända, men det var också en känsla av lättnad.
" Kärlekens fånge " hade nu nått slutet.
Jag var orolig för henne, sådan är min natur. Bördan vägde tungt för henne, och det känner jag till, på samma vis som jag kände till alla dina sinnesstämningar.
Försiktigt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind.
Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan.
Vant stack hon in nålen i min åder. När jag kände sticket och den kalla vätska som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade :
Hur kunde du?
Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa " Jag är så ledsen. "
Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv
- en plats med myckt kärlek och ljus,
så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt : " Hur kunde du ? " inte var riktat mot henne.
Det var dig min älskade husse, jag tänkte på.
Jag glömmer dig aldrig och kommer att vänta på dig i all framtid.
Måtte alla i ditt liv fortsätta att visa dig så mycket lojalitet.


True


Ledarhundens dag

Precis som rubriken lyder är det ledarhundens dag idag. Dessa fantastiska hundar, tänk vad mycket dom hjälper sina synskadade förare! Att hundarna sedan är extremt duktiga och fokuserade gör ju inte saken bättre. Inte nog med att dom skall kunna gå i alla miljöer utan att bry sig, spatsera förbi hundar som gör utfall och hela tiden bara jobba med att stryra sin förare förbi hinder och så vidare. Jag tycker det är otroligt! Är avundsjuk på dom som får utbilda ledarhundar. Dom får ju se hundarna bli bättre och bättre och tillslut genomföra sitt arbete på ett strålande sätt. Inte bara en gång, utan om och om igen. Att dessutom veta vilken skillnad dessa hundar gör för sin förare gör ju inte saken bättre!

I Sverige finns det hur som helst ungefär 300 ledarhundar utspridda över landet. När jag tänker efter har jag nog inte sett en ledarhund ute i verkligheten på väldigt länge. Kommer dock ihåg när jag var mindre och kollade på en uppvisning där hunden skulle leda sin förare genom en hinderbana. Hunden hade inte sin bästa dag utan gick in i hinderna istället för runt. Fast så är det ju, dom är trots allt hundar och inga maskiner. Vanligaste raserna är labrador och schäfer. Skall jag vara helt ärlig undrar jag ibland varför man använder labradorer när Auki bråkar som mest, men det är ju tydligen ett lyckat koncept.

Hur som helst, ibland får man höra kommentarer om vilket tråkigt liv en ledarhund verkar ha och det är ju inte sant. Hur många hundar får alltid följa med sina ägare? Hur många hundar får gära det dom älskar halva dagarna? För det är bara hundar som gillar leda människor i selen som får bli ledarhundar. Dessutom lever en ledarhund ett vanligt hundliv också. Dom rastas och får springa lösa precis som vanligt. Alltså tycker jag att det verkar som ett perfekt hundliv som gör en väldigt stor nytta!


Design

Blev ingen jätteskillnad på designerna. Har ingen aning om hur jag vill göra den nya headern så valde att ha kvar den gamla så länge. Han är ju trots allt rätt söt på bildern. Annars är det lite färger och något typsnitt som är ändrat. Största skillnaden är dock menyn precis under headern där ni kan läsa lite information om olika saker. Klicka gärna och läs!


Fortsatt tråkigt

Mamma lär sig aldrig att man inte ska bråka med mig. Jag skulle ju sitta och ha tråkigt utanför en affär så nu ser jag till att vara tråkig hela tiden. När hon vill gå ut sover jag, när vi var ute och jag skulle få välja själv vad jag ville göra tog jag en pet-flaska och satte mig filosoferade lite. Där fick hon stå, fast som vanligt bestämde hon att vi skulle göra något annat och då valde jag att att tugga pinnar. Allt för att hon ska ha tråkigt.

Annars springer vi runt i skogen = kul och går vanliga promenader runt i byn = tråkigt, astråkigt närmare bestämt. Man bara går och går och går runt, runt, runt. Ingenting händer, man får inte ens nosa någonstans. Fattar inte varför man envisas att utsätta hundar för detta.


Mindre päls

Idag skulle jag bli fin påstod mamma. Jaha tänkte jag, ska vi ut och bada i sjön? Eller springa under granarna så barren fastnar i pälsen? Eller bara rulla runt på mattan så att pälsen blir fluffigare? Jag hade höga förväntningar på något kul i alla fall men ack vad jag bedrog mig. Istället tog hon hem diverse pinnar och mindre plankor med massa små pinnar på. Tror att det kallas borstar. Sedan började hon dra i pälsen, tror minsann att hon försökte dra av all päls. Det lyckades hon inte med, men hon fick av en hel del. Om man nu tycker att mindre päls är fint kan man alltid skaffa en nakenhund, så är det fixat och klart!

Annars har mamma kört stenhårt på sin klickerträning, eller mer än vanligt i alla fall. Om man låtsas att man glömt vad man skall göra måste mamma sänka kraven = mindre att göra för varje godis. Dessutom är det roligt när hon blir frustrerad över att jag är korkad som hon uttrycker det.


Mat i skogen

I helg har jag varit med mormor på dagarna och mamma på kvällarna. Har gått promenader, det är skoj. Med mormor i alla fall, mamma är mest sur för att jag inte går bredvid henne. Jag fattar inte varför, vad är grejen med promenader om man bara ska gå? Det är ju när man nosar som man får reda på det senaste skvallret och jag har lärt mig att skvaller är viktigt i en by. Nästan det viktigaste tror jag. Mamma säger att det du inte vet om dig själv vet alla andra. Tycker att det verkar väldigt smidigt, om man skulle glömma något liksom. Kan man bara fråga grannen ju! Då är det ju viktigt att jag deltar i allt skvaller så jag vet allting också.

Jag tänkte förresten passa på att tacka alla som lägger ut mat i skogarna just nu. Mamma påstår att det är till rådjuren som faktiskt inte får någon mat serverad i skål (det ser väl jag med, den ligger ju på marken. Ibland tror hon verkligen att jag är korkad). Jag brukar dock köra efter först till kvarn och sno åt mig en bit äpple om mamma inte hinner hindra mig. Ibland finns det bröd också eller andra frukter. I morse hade emellertid rådjuren kommit först, såg dom springa genom skogen därifrån.

Nu ska jag sova, det ryktas om att det ska städas idag och gissa vem som kommer behöva göra det? Fast är i och för sig roligare att få vara med än att bara ligga och kolla, så jag är glad ändå!


Kontaktkontraktet



Kontaktkontraktet är alltså en bok skriven av Eva Bodfäldt, som ni ser. Jag tänker tipsa om denna och från början tänkte jag skriva ungefär "Jag kommer inte riktigt ihåg vad den handlar om, men den är definitivt läsvärd." Tog dock mitt förnuft till fånga och insåg att det inte var speciellt övertygande. Saken är emellertid den att det man läser är helt uppenbart, bara att man måste läsa det ibland för att tänka på det. Det överskridande är (om jag inte är helt ute och cyklar) är att man inte kan kräva något av sin hund utan att ge tillbaka. Det vill säga att man inte kan bryta sin hund från att jaga en katt och när den kommer bara säga bra. Då kommer ju hunden jaga katten nästa gång istället för att komma eftersom det var tråkigare att komma till matte/husse. Fullständigt logiskt, men det är nog ändå lätt att man blir för tråkig för sin hund. Bara ger en godis varje gång hunden kommer istället för att variera sig. Hunden måste alltså vinna något på att komma, annars skiter den i det.

Jag läste denna boken någon vecka efter att Auki hade kommit och vi började tidigt med att det händer något kul när han kommer till mig. Då minskade rymningarna genom grannens häck avsevärt under tiden som vi "lekte". Istället följde han efter mig för att se vad som hände härnäst. På så sätt blev jag intressant, sedan utvecklades det och han behövde ha ögonkontakt för att det roliga skulle starta. Jag tror det har underlättat ganska mycket faktiskt, att det redan tidigt gick upp för honom att han hade något att vinna på att komma. Förmodligen hade det nått mitt huvud förr eller senare ändå, men antagligen inte lika tidigt om jag inte läst boken. Alltså rekommenderar jag andra att också läsa den. Dessutom finns det tips om hur man blir intressant i hundens ögon, vilket faktiskt är det svåraste. Auki tycker oftast fortfarande att en hög skit är roligare än vad jag är. Däremot ligger jag oftast högre än vad en anna hund gör. Däremot har han nu krav på att komma varken jag är roligare eller tråkigare, speciellt om jag har linan på så jag kommer ikapp.


Makeover

Efter att ha gjort 10 olika headers i hopp om att någon skulle bli i rätt storlek (dom var i rätt storlek så mestadels av tiden gick åt till att svära över att det inte funkade) och sedan inse att det bara var att ändra storlek vid uppladdningen har nu denna bloggen fått nytt utseende. Fast är inte helt klart en, färgerna måste ändras och lite annat, men det är på g i alla fall.


Start of something new

Denna bloggen kommer nästan enbart handla om Auki och vad han har för sig. Kan hända att det slängs in något annat någon gång. Anledningenär att en och annan frågar om hur det går/vad han har lärt sig och så vidare och därför finns nu svaren samlade på ett och annat ställe. Sedan är det också ett sätt för mig att spara information som kan vara kul att läsa senare eller bra att ha nu.

Hur som helst Auki är en labradorvalp, född 29 maj på www.hagatorpet.nu och ägs av www.gotahund.se idag. Jag har honom på foder i ett år till att börja med och sedan får vi se vad som händer. Kanske klarar han testerna och börjar utbildas till ledarhund eller så blir det något annat.

Bloggen kommer att delas in i olika kategorier;
- Träning - vad han kan och kanske även hur det gick till när han lärde sig det.
- Foton - precis som det låter.
- Aukis synvinkel - här kommer jag skriva ur Aukis perspektiv på livet. Bör helt klart inte tas så seriöst och för att klargöra en sak, jag ser inte en hund som en människa utan en hund. Jag är fullt medveten om att deras syn på saker och ting inte har någonting med texten att göra egentligen. Den är som sagt på skoj.
- Övrigt - sådant som inte passar in i de andra kategorierna.

Eftersom jag kom på detta nu när han bott hos mig i några månader kommer träning och foto få ett inlägg där jag skriver vad han hittills lärt sig, visar tidigare bilder osv. Aukis synvinkel är dock skriven sedan han var 4 veckor och kommer nu att läggas upp i olika delar direkt, därför blir det en hel del att läsa till att börja med. Detta inlägg dateras som i april 2010 för att det skall komma först, men är alltså skrivet 18 november.

Det var allt, nu ska allt annat fixas och snart har ni en hel del att läsa.


RSS 2.0