.

I lördags var vi alltså på inkallningsträning på Göta hund. Auki var inte så pigg på det där med inkallning just den dagen, så han bjöd på blandade resultat. Hur som helst, han har alltid varit ganska självständig och inte tyckt att det där med att vara nära matte varit speciellt viktigt. Därför är jag ganska nöjd över att inkallningen brukar funka för det mesta, vi har bråkat mycket om det där. Carin sa också åt honom ordentligt och när han tillslut lyssnade blev han istället skitsur och sprang bakom en vägg och la sig där och skulle absolut inte komma nära henne. Han är ganska rolig när det gäller sådant, antingen är han överlycklig (oftast) eller skitsur. Han har vägrat komma när mig också efter att jag skällt på honom, men han glömmer det så småningom.

Nu är han i alla fall kvar där och jag hoppar titt som tätt upp från soffan och tänker "Shit, vad tyst det är. Undra vad Auki hittar på nu!" Eller "Varför har ingen stängt grinden?" och så är jag påväg upp för att hämta ner honom. Jag saknar honom alltså!